Nu har den verkligen börjat. Valrörelsen. Partiledardebatten i går var förvånandsvärt fartig och rolig. Och oj, vad stolt jag är att tillhöra Alliansen. När man tittade på företrädarna för våra riksdagspartier blev det så oerhört tydligt vilka man vill ha att styra landet och vilka man absolut inte vill.
Tänk bara Mona som stadsminister, med huvudet på sne och betoning som att vi som lyssnar både är dumma och döva. Ska hon sitta och för handla med Obama, kinas ledare eller varför inte något storföretags? Det är ju löjeväckanden. Visst kan man stå ut med henne, som en vanligt liten enkel minister. Men nu är hon ju deras fronfigur. Och appropå figurer, vilka ministerposter ska flankeherrarna ha. Kan inte för min vildaste fantasi förstå det. Och det här är viktiga frågor. Inte nog med att deras politik är fel och driver Sverige åt helt fel håll, de, partiledarna är också helt fel. Skrämmande är vad det är.
Reinfelt har vuxit. När han talar så inger han förtroende. Men jag tycker att alla alliansledarna klarade sig bra. Tycker synd om Maud, hon har fått mycket kritik på senaste tiden och nu har hon galna kärnkraftsmotståndare i sitt eget parti som påstår sig vilja äventyra hela uppgörelsen... Hägglund är en doldis. Gillar honom jättemycket och han har stora poänger när det gäller ökad barnpeng/vårdnadsbidrag. Föräldrarna vet bäst om sina egna barn, inte politikerna. Valet ska ligga hos föräldrarna och den enskilda personen. Det är det som måste vara utgångspunkten inte bara i föräldrafrågan utan också inom omsorg och äldrevård.
Det märks att valåret har börjat. Och tycker även att standarden även har satts. Och det ser ut som att det kan bli en vass och stunsig valrörelse. Det behövs, men det gäller att inte gå över gränsen och bli pajkastare. Det har aldrig gått hem tidigare i Sverige.
Heja Sverige! Heja Alliansen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar