Pensionärsdagis efterlyses

Mormor och jag bor ju tillsammans i världens bästa hus. Och har för det mesta hur trevligt och bra som helst. Just familjefrågor och familjens ansvar och kärlek om varandra är ju en av mina allra käraste hjärtefrågor. Jag tycker att familjens ansvar om oss själva måste bli mycket större. Samhällets roll i människors liv måste vara valfri. Idag är det ju lite så att från och med att man föds så ska samhället ta det största ansvaret. Dagis från ett års ålder, skola och många timmar på fritids därefter, csn eller arbetsförmedling, försäkringskassa, ska-ha-rättigheter och åldringsvård från 65. Väljer man att gå utanför det systemet får man inte bara bekosta allt själv man blir också tittad snettuppå och får i många fall tråkiga och/eller förvånade kommentarer. Tillbaka till mer av ansvaret till individen och familjerna.
En hjälp i vår värld skulle vara en form av pensionärsdagis. Precis som med barndagis så lämnar man sin äldre/skröpligare familjemedlem några timmar i en professionell verksamhet. Mat, fika och meningsfulla aktiviteter. Kankse lite korsordslösning, musik, kortspel osv. En trygg plats att vara på helt enkelt. Självklart mot en avgift, precis som med barndagis.
I lördags skulle en sådan lösning varit perfekt för oss. Jag var på konferans, världens roligaste och mest inspirerande, inlägg om det kommer, och mormor var hemma. När jag kom hem hade mormor ramlat och slagit höften. Peppar, peppar, som tur var var inget brutet men det visste vi ju inte förrän vi suttit på akuten hela eftermiddagen.
Men tänk vad bra det hade varit. Olyckan hade helt kunna undvikas om ett pensionärsdagis hade funnits. Inte bara hade mormor sluppit olyckan och lidandet, det skulle också spara pengar åt stat, landsting och kommun. Dessutom är det ju ett sätt att göra det lättare för familjer att hålla ihop längre. För ibland måste man på möten eller trevligheter. Hemtjänst eller avlastning finns ju, säger någon kanske. Absolut, men det är på nivån över. När man behöver ännu lite mer hjälp eller ännu lite längre tid. Jag tror att många anhörigvårdare, som det formellt heter, jag skulle hellre kalla det normal-familje-ta-om-handare, skulle tycka att det vore en bra idé att några timmar då och då kunna lämna sin nära i trygg omsorg. För att inte tala om vad många ensamma skulle älska att ha någonstans att gå för samvaro och gemenskap.
Vi blir bara fler och fler som blir äldre. Många är väldigt friska och pigga långt upp i åren, några blir lite skröpliga, många blir ensamma. Ingenstans finns det att ta vägen. Ingenstans finns det att vända sig för att få träffa likasinnade. Det finns mycket att vinna på att se äldre som en tillgång och värdefulla individer.
Mormor då. Hon är fortfarande kvar på ortopeden och mår efter omständigheterna ok, men lämna henne ensam hemma igen kommer att dröja.